Vuxen...

Jag har kommit till insikt med en sak.
Jag är inte längre ett barn, helt ärligt så har jag inte varit ett " barn " på väääldigt länge. Jag har växt upp, beter mig mer moget ( för att vara jag ) och tänker helt annorlunda. Sådant som innan var rent nonsen kan nu i mina öron och tankegångar verkar rätt bra. Och sådant som innan lät som en kanon idé kan nu verkar som värsta idiotin till att göra.

Jag har lämnat barnet bakom mig, har gått framåt när det gäller så mycket. Både familj, vänner och killar. Allt man kan tänka sig. Det går framåt på jobbet, börjar bli van vid att jobba med stressen och stressa inte upp mig lika lätt som jag gjort innan. Jag börjar ta saker med ro. Något som känns fridfullt. Ansvaret är något som känns väldigt givande, men också riskabelt.

Jag börjar se saker med andra ögon, och jag tänker mig för innan jag gör sakerna. Både en och två gånger. Allt är inte en dans på rosor, allting har en baksida med. Och det! Det måste man vara beredd på när man hoppar in i leken och vara väl förbered.

Livet tar jag som en klackspark. Inget man tänkt sig blir ändå som man vill, man måste vara flexibel. Hålla känslorna under kontroll och inte hetsa upp sig hur som helst bara för att det man trodde skulle bli kanon i själva verket bara gick rätt åt helvete.

Mitt pokerfejs kan ingen se igenom. Verkligen .. Inte många vet vad jag varit med om, vad för sorts känslor jag bär på, eller hur jag i själva verket är. Hur hela min livssituation ser ut. Ni vet inte hur jag tänker och hur jag kommer till att agera. Jag är så annorlunda mot vad ni tror att ni skulle tappa hakan om ni fick reda på så mycket som hälften om allt mig.

Jag miste min allra bästa vän när jag gick i 6:an. Hon betydde verkligen allt för mig, hon var inte bara min bästa vän utan också som en storasyster och ibland som en extra mamma för mig. När hon dog och efter att jag upplevt den sorgen som var det värsta jag varit med om började min resa mot vuxenlivet. Den resan har varit något bland det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv!

Men nu är jag på gång. På G med att börja forma mitt egna öde och liv, vet exakt vad jag vill och ungefär hur jag ska nå det. Jag ska chocka alla på min färd, för att bevisa att jag inte är den dom trodde att jag var. Och jag ska njuta så mycket som möjligt och stänga av alla trista känslor och bara leva ut. Gråta kan man göra när man är död och begraven...