Jag vill inte kunna tänka .. För det enda som dyker upp i mina tankar är du. När jag är som mest oförberedd kommer du som en chock och kastar mig in i en storm av känslor. Varje gång jag inte är fokuserad på något kommer du smygandes. Skapar sådana gigantiska butterflies i magen så att jag nästan kvävs.
Om jag nu inte hade kunnat tänka, hade min tillvaro varit absolut felfri. Givetvis är det ju inte det nu. Ändå kan jag inte säga att jag inte vill känna detta, dessa känslor, för det gör mig glad. Vill inte gå miste om det trots att jag vet att det inte överhuvudtaget kommer att kunna funka. Eller att jag ens kan komma till att förklara mina känslor för dig. Det är det som är det jobbigaste. Jag kan inte och vill inte prata om detta med någon annan, detta är mitt egna elände.
Det kommer bara till att bli jag själv som blir sårad, jag som kommer att ta mest stryk. Måste klara av att tåla det för att kunna känna dessa känslor. Ett fruktansvärt spel det här med känslor och kärlek. Men.. jag älskar känslorna.
Jag går mer än gärna och lägger mig. För då kommer du och håller mig sällskap i drömmarna. Drömmarna som nu blivit så realistiska att jag har svårt för att skilja på om det är dröm eller verklighet. Det är fruktansvärt att vakna, för då vet jag att det är många timmar kvar tills jag får se och hålla om dig igen, om så bara i drömmarna.
Jag hade en sådan underbar dröm inatt, du och jag, vi mot världen. Känslorna i den drömmen kändes så äkta, jag vaknade upp genom att dra efter andan. Hade svårt att tro att det bara var en dröm. Hade så gärna velat att den var verklighet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar