När jag satt på tåget till Hässleholm för att som vanligt påbörja min dag på jobbet. Gick runder på stan och funderade lite på hur mitt liv ser ut. Låter ganska sorligt och vemodigt men det var nyttigt för mig som person. Kom underfund med en del saker som, vad ska jag säga, som jag vanligen inte ägnar en tanke åt eller på. På hur andra människor uppskattar mig och så...
Vanligtvis skulle jag inte lägga upp detta men känner att jag var/är tvungen till att skriva av mig.
Jag vet att om jag försvann från jorden skulle förmodligen inga att sakna mig särskilt länge. Ett tag skulle man sakna mig, men inte i flera år. För så mycket betyder jag inte för andra människor. Detta kanske är något som ligger mig i vägen när det gäller min sociala kompetens. Jag har aldrig varit särskilt framåt, aldrig vågat att ta steget att ta första steget i något. Varit alltför blyg och bakåt dragen. Detta kan ju givetvis uppfattas olika av olika människor men, detta är min egna åsikt och det är det enda som betyder något för mig.
Jag vågar inte ha ett nära förhållande med en vän, en tendens som verkar ha hållit sig fast vid mig. Jag är förföljd av oturen känns det som. Men vanligtvis stämmer inte detta, men som jag säger återigen så är detta mina egna tankar och känslor. Jag bryr mig inte längre om vad andra tycker om mig. Jag ska från och med nu bara vara mig själv, inte lyssna på några andra. Jag struntar i om mina åsikter kommer till att såra andra. Ärligt talat bryr jag mig inte ens om ifall jag inte har några vänner. För jag är en ensamvarg! Å det kommer jag alltid till att vara, och det är något jag redan har acc. Jag har en framtidsvision framför mig. Om jag inte lyckas med mina förhoppningar om att komma in på polishögskolan så kommer jag att bosätta mig långt ute i skogen och börja att avla hundar och hästar. För det är något jag verkligen älskar. Långt ute på landet med närmsta granne på en mil avstånd!
Folk tycker säkert att jag är konstig och rent utav cp. Men vad f-n bryr jag mig om det? Varför skulle jag ens göra det!? Jag är jag och jag älskar faktiskt den jag är på väg att bli. Oberoende av annat folk, jag börjar bli den jag längtat efter att bli. Avsaknaden av människor kommer att ersättas med närheten av djur och närheten till naturen. Där fåglarna kan sitta och lyssna när man berätta om sina bekymmer och problem. Dem kommer inte att anklaga mig för något utan lyssna och sjunga för mig. Inte komma med någon elak kommentar, något som passar mig utmärkt.
Jag är självständig och det kommer jag alltid till att vara ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar